Spännande fortsättning....

Något som Linné verkligen känner igen är de åldriga kyrkorna som vaktade så gott som varenda by under hans besök. Men, dessvärre var de så vanliga att han underlät att beskriva en del av dem. Hans uppdrivna restempo gjorde också sitt i valet av observationer. Till skillnad från 1749 låter därför Linné nu besöka helgedomen från tidig medeltid. Men nu har faktiskt kyrktornen dubblerat sig och det finns faktiskt två kyrkor i Kävlinge, något som förundrar prästsonen Linné när han vandrar uppför kyrkbacken. När socknarna växte under främst 1800-talet, fick den medeltida helgedomen ofta sällskap av en ny, större och bekvämare katedral. I sen tid har det omvända skett och i brist på kyrkbesökare har på en del ställen kyrkporten stängts, vissa gått på försäljning och några har även avkristnats och rivits. I bästa fall är det den nyare kyrkan som fått vika för besökssvikten, men även medeltida kyrkor har fått se sina murar rämna. Linné nämner som sagt dessvärre inte ett ord om kyrkan i Kävlinge. Nu får han möjlighet att bättra på sitt ofullständiga protokoll. Den tidens vägnät gick uteslutande genom otaliga kyrkbyar och Linné väljer bort Kävlinge kyrka i sin reseskildring. Det kan vi anse som en förlust, men det valet stod till Linné. De gator som slingrar sig nedanför kyrkan har till viss del spår av äldre tid och man kan i jämförelse med äldre kartor se att dragningen överensstämmer. I äldre tid anlades gatunät och fädrifter efter byggnadernas och inte som idag, husen efter gatan. Där det fanns plats mellan gårdarna trampades det upp en gångstig där man också kunde fösa fram djuren till åkern eller allmänningen. Ibland växte det fram till en mindre väg och i vissa fall blev det till en körvänlig landsväg. Om det var något man var i äldre tid så var det praktisk. Allt skulle fylla ett syfte, vara logiskt och användbart. Man tog med andra ord inga omvägar när man byggde vägar. Krafterna behövdes på annat håll och fick inte förslösas på ogenomtänkta projekt. 
 
Men, låt oss vända åter till ortens helgedom. Kävlinge kyrka är i sina äldsta delar från 1157, men tornet tillkom på 1400-talet. Med tillkomsten av den nya kyrkan på Korsbackahöjden, namnet sannolikt av att flera vägar korsar varandra i backen, byggs under sent 1800-tal, hotades den medeltida av rivning. Efter att stått igenbommad, och av framsynta kulturprotegéer räddats från helgerån, öppnades den åter 1957. Okänt för Linné blev också kyrkans vackra inredning med imponerande kalkmålningar och en präktig altaruppsats i renässansstil från 1597. Det skall tilläggas att målningarna med största sannolikhet varit okända för Linné även om han besökt kyrkan. Efter reformationen överkalkades många kyrkor och först 1957 togs de vackra bilderna fram. Klockarebänken, invid dopfunten, är ingraverad med namn av tjänstgörande klockare. På framsidan står namnet Johannes Willroth som tillträdde 1743 och som sannolikt var i tjänst vid Linnés genomresa 1749. Linné nickar välvilligt över kyrkans vackra inre och Söderberg sätter sig i klockarebänken för att få skrivstöd för sina noteringar. De inristade årtalen i klockarbänken framkallar leenden hos de båda och Söderberg drar med handen över Willroths inristade namn.  
 
På en vägg i kyrkan finns i växtfärg en bild av de vägfarandes helgon S:t Kristoffer. Resande stannade till i kyrkan och gav helgonet en tribut för att säkra den fortsatta färden. Han vakade även över arkiatern Linné när han 1749 for över den skrangliga träbron nere vid ån, trots missat besök i kyrkan.
Vackra bilder i växtfärger, likt Sankt Kristoffer, kalkades många gånger över under reformationen. Åtskilliga kyrkor har restaurerats och bibliska bilder, helgon och akantusslingor kan åter skådas i våra kyrkor. För de icke läskunniga var dessa bilder viktiga som en stiliserad bilderbok. Även predikstolen, snidad av den kände hantverkaren Jacob Kremberg, är värd ett omnämnande. I Kävlinge medeltida kyrka ligger också begravda äldre gästgivare och med placering framme vid koret. Gravplatsens placering visar på att krögaren hade ansågs som en viktig person och fick en gravplats bland andra ståndspersoner. När Linné genomreste Skåne hade den protestantiska läran varit verksam i över 200 år. Många katolska kloster stängdes ner och med dem försvann också den läkekunskap och de trädgårdar med medicinalväxter som fanns där. I några fall praktiserades den katolska läran, men med hot om repressalier från det kyrkliga kontrollorganet i Lund. Några sjukhus fanns inte vid tiden för Linnés resa, det första för Skåne kom 1768 i Lund, och med klostrens stängande stod den enda medicinska kunskapen till kloka botare i byarna. Linné är ändå kritiskt till katolicismen och beskriver på andra ställen i Skåne dessa kvarvarande "påviska villfarelser" när han ser rökelse och huvudskallar som vigvattenkärl. . Några dagar efter besöket i Kävlinge genomreser Linné Glumslöv. Som en intressant pendang till historien inrättades 1963 i Glumslöv det första katolska klostret i landet sedan reformationen.
 
När Linné väljer bort Kävlinge vackra kyrka som besöksmål så blir det heller inte något samtal med pastoratets präst. Verksam präst i Hög och Kävlinge var 1749 Petrus Stevenius. En snabb kontroll i herdaminnet visar att Stevenius läste teologi i Lund samtidigt som Linné 1727-1728 läste medicin i samma stad. Kanske möttes de i den lilla universitetsstaden med 1100 invånare och av dem cirka 300 studenter. Det hade kunnat bli till ett intressant samtal dem båda emellan, men så blev det nu inte. Stevenius var också intresserad av sin bygd och har efterlämnat en rikhaltig beskrivning av pastoratet. Sådana beskrivningar var prästerna ålagda att presentera och speciellt efter att Tabellverket, numera Statistiska centralbyrån, skapats 1749. Denna källa, för övrigt världens äldsta, är en viktig historisk dokumentation över människors livscykel. Åter visar det sig hur viktig prästen var som insamlare av uppgifter, förmedlare av nya rön och, inte minst, förkunnare av herrens ord.
Vanligt var annars att Linné under sin resa begagnade sig av de naturkunniga prästerna för att få information till sitt ekonomiska uppdrag. Ibland valde han också att logera hos ortens präst, men dagens etapp var denna gång ställd till Barsebäcks slott.  Sannolikt bodde Stevenius i Högs prästgård, en ort Linné också passerade, men även här utan kommentarer. Man kan inte precis klandra Linné för att välja ett slott som övernattningsställe istället för ett gästgiveri eller en prästgård. Men, det var inte bara av bekvämlighet som Linné gjorde sina val. Genom slottsägare, rådmän, borgare och andra prominenta personer kunde Linné få viktig information för sitt ekonomiska uppdrag. Adeln ägde stora jordegendomar och var i frontlinjen av nya innovationer inom jordbruk, skogsvård, arkitektur och trädgårdsodling. Kulturen förmedlades sedan vidare till präster, borgare och storbönder och sedan vidare till allmogen. Linnés egna tankar om förbättring inom flera skilda områden kom också dessa människor till handa. Det var ett givande och tagande och den som sedan ville veta mer om Linnés tankar kunde alltid ta del av den två år efter resan tryckta resskildringen.
 
Linné fäller under sitt besök i Kävlinge en kommentar som ter sig märklig. Han kommenterar ett rättsfall där en "otreven bonde" lagsökt en annan bonde för att ha bortfört några stenar från hans åker. Det borde rimligtvis vara närmast en välgärning att hjälpa en kollega att rensa åkern från sten.Våra stengärdsgårdar visar på det enorma arbete man en gång lade ner på att få åkerlapparna odlingsbara. Men, vår lagsökande bonde var tydligen av annan åsikt och stenstölden blev till ett brottsmål. Linné blickar ut över kilometervis av sammanhängande odlingsmark. Åkrarna under 1700-talet var allt annat än dagens högt produktiva jordbruk och åkrarna var bemängda med kvickrot, puktörne, blåhallon och annat ogräs som krävde många dragare framför den oskodda plogen. Linné ondgör sig över dessa växande odlingshinder och fäller också kommentarer om de många dragarna framför plogen. Dagens jordbruk sköts maskinellt och avkastningen genom växtförädling och kvalitativ gödning är hundrafalt mot tiden vid Linnés besök. Under en period i sen tid odlade man gärna bort rösen i åkrarna och tog bort mindre gärden. Numera har man insett vikten av stenrösen, vattenhål och trädridåer för att främja biologisk mångfald. Återskapandet av vattentäkter är delvis ett återgående till tiden före skiftesreformerna och det vattenrika Skåne som låg för ögonen på Linné. Ännu är bara en mindre bråkdel återställt, men vinsten i djurliv, och som uppsamlingsplats för överskottskväve på åkrarna är stor. Linné "återbesök" i Kävlinge drar sig mot sitt slut. Bläcket flödar ur Söderbergs penna och mycket mer skulle kunna kommenteras. Den vita kalken och den flödande honungen var viktiga skildringar under 1700-talet och föga kunde Linné ana att både kalk och honung idag har lika skånsk koppling som vid mitten av 1700-talet.