Med järnvägen kom också industrin och för Kävlinges del växte det fram sockerbruk, slakteri, spannmålslager, mejeri och mycket mer. Det är också med järnvägen och industrialismen som orten expanderar vida över sin tidigare geografiska gräns, som tidigare var de närmaste gatorna och vägarna kring kyrkan som ortens ursprungliga centrum Industriutvecklingen öster om järnvägen visar på en vanlig orientering av industrin.  Den utrymmeskrävande järnvägen, med allt mer tilltagande spår, kunde inte bygga in sig själv och fick ha fri mark från runt omkring. Numera, likt Kävlinge, har orterna expanderat i en sådan omfattning att det finns nybebyggelse även bortom järnvägsområdet. Detta blev många gånger till ett problem då spårområdet låser mark för annan verksamhet. De ofta näraliggande industrierna har kopplat på järnvägen med stickspår och det kan vara svårt att integrera bostadsbebyggelse i en sådan miljö. Planeringen av nedlagda slakteriet Scan, är en utmaning som blir intressant att följa.  Intresset för att bevara äldre industrimiljöer har tagit fart, men de kan bara bevaras om de inte blir till tomma museer, solitärer utan besökare. Flera exempel har visat på spännande lösningar där man på varsamt vis gjort om äldre industribyggnader till bostäder. En K-märkning förpliktigar och i en tid av ständiga nedskärningar i kommunerna är en ekonomiskt gångbar lösning det enda sättet att förhindra grävskopans framfart och att också få gensvar från skattebetalare. 
 
Paret vandrar Mårtensgatan ner för att återse gästgivaregården och sedan vidare över kyrkan för att vända åter till stationsområdet. Mårtensgatan har fått namn av den betydande byggmästaren Christian Mortensen. Gatan som är förärad hans minne har i sin stavning föga koppling till den som äras. Mortensen byggde bland annat järnvägshotellet i Kävlinge, diverse prominenta byggnader i Malmö och stod även bakom ombyggnaden av Hamiltons Barsebäck.
Linné, med nästa stopp i Barsebäck, har under sitt "återbesök" all anledning att lägga Mortensens namn på minnet. Det forna Barsebäck lär han få svårt att igenkänna. Barsebäck har också koppling till arkitekten Carl Hårleman. Det var Hårleman som initierade Linnés Skåneresa och han besökte själv landskapet 1749 för olika byggnads- och trädgårdsplaneringar.
Ja, de träffades faktiskt några gånger när resmålen tangerade varandra. Hårleman kom att göra en ritning till Hamilton som innebar både ombyggnad av slottet och en nyanläggning av trädgården. Byggnaden fick bestå men däremot trädgården tyckes ha anlagts med Hårlemans ritning. Förenkling i trädgårdsstilen under främst 1800-talet har bidragit till att franskinspirerade trädgårdar omgestaltats till romantiska parker. Alléerna i kanterna av trädgården är säkert bevarade från Hårlemans ritning medan de stora grönytorna anlagts på tidigare plats för broderiparterrer, raka- och axiala gångar, lusthus och omgärdande häckar av främst buxbom. Linné kommer säkert att fälla några illavarslande kommentarer om förenklingen av parken. Den utvecklingen står han inte bakom, men vem har råd att idag ha tio heltidsanställda trädgårdsmästare för upprätthållandet av en äldre, långt mycket mer arbetskrävande anläggning?
 
Mårtensgatan är en av samhällets nerver och förbinder Storgatan med stationsområdet. Arkitekturen är mestadels tegel och den prominenta järnvägsstationen har inspirerat flera hus till liknelser i utsmyckningen. Gatorna närmast järnvägen var i järnvägens begynnelse den finaste platsen att bo på och den som hade råd ville efterlikna stationen i utförande och smyckning. Den tidigare enhetligheten med korsvirkeshus har numera avlösts av det mer beständiga teglet. Den vid tiden besvärande trädbristen bidrog också till att nya byggnadsmaterial togs i anspråk. Under det följande seklet växte det fram otaliga tegelbruk i Skåne och godsen hade egna för försörjningen av huvudgård, ekonomibyggnader och böndernas arrendegårdar. År 1752 kom också en rekommendation om skattelättnader för de som byggde av sten och tegel istället för trä. Det skulle dock dröja till tidigt 1800-tal innan Skåne fullt ut återplanterades med tall och pil. Linné ordar mycket om detta 1749, men då fick det bara genomslag på ett par stället som bland annat Ängelholms kronoskog. Fortfarande långt in på 1700-talet härjade sandflykten och försvårade för bönderna att odla.
Som andra orter har en mängd olika affärer etablerat sig längs Mårtensgatan och i äldre tid låg här också ortens mejeri. En stor förändring mellan 1700-talets orter och dagens är att även äldre gator rätats, bebyggelsen har fått jämna fasader och därmed möjlighet till trottoarer. I äldre tid, speciellt i städerna, fick vandrarna balansera på utlagda trästockar eller stenar och den som slant, hamnade bland både avfall och annan orenlighet. Allt som har med renhållning, toalettavfall, belysning och annat att göra, blir först under 1800-talet till separata verksamheter som sedermera specialiserades ännu mer och allt ingår idag i vår gemensamma kommunalskatt.

Linné stannar till vid blomsteraffären och blickar på färgprakten som fyller upp även trottoaren. Han myser åt de latinska namnen, vilka de flesta än idag är hans egna. Söderberg nickar instämmande och för några arter till protokollet. Han pekar på salvia och rosmarin, båda med tillnamnet officinalis, vilket visar att de var läkemedelsväxter.
Båda växterna fanns i den tidens farmakopé och än idag används växternas kraft som naturläkemedel men kanske främst som kryddor i matlagning. Läkaren Linné kan heller inte undgå att se hur utvecklingen gått framåt när det gäller apotek och läkarvård. Både dessa verksamheter var minst sagt bristvara vid mitten av 1700-talet. Skåne fick sitt första lasarett 1768 i Lund, men staden hade apotek redan under 1600-talet.  Kävlinge hade naturligtvis ingetdera men har numera både apotek och vårdcentral samlat i samma byggnad vid Kvarngatan. Ja, den som har tandproblem, vanligt förekommande under 1700-talet och ett gissel för själve Linné, kan få även den hjälpen i samma hus. Det är en infriande modernitet som sekreterare Söderberg genast ombeds notera. Dagens demokratiska sjukvård är till för alla som är behövande och utelämnar inte, som under 1700-talet, de medellösa som endast fick hjälp genom gåvor från ortens vänligt sinnade. Det närbelägna universitetssjukhuset i Lund med specialistinriktningar i hart när varje del av kroppen, vittnar också om en svindlande utveckligt inom hälsoväsendet. Det stora "Blocket" är idag Lunds synliga byggnad. Förr var det Lundadômen som höjde sig högst över bebyggelsen. Med Lundensisk humor kallas den därför Sjukdômen!
Apoteksväsendet har på liknande vis följt med utvecklingen. Äldre farmakologiska preparat som gäddkäkar, spansk fluga, hjorthornsgelé, träckmediciner (medicin utvunnen ur t. ex hund och gåslort), ädelstenar och pulvriserad mumie som sårsalva har sedan Linnés tid mönstrats ut till stor glädje för användarna och ersatts med nya kemiskt framställda. Farmakologin har utvecklats i en takt som få kunde ana. Den spekulativa 1700-talsmedicinen med rötter närmast i magin, har avlösts av helt andra vetenskapliga krav. Men tro för den delen inte att alla läkemedel i äldre tid var kraftlösa. Många mediciner som användes i såväl folkmedicin som skolmedicin var verkligen verksamma. En hel del har levt vidare, men numera ofta i syntetisk form. Urinämne, vanligt förekommande i äldre farmakopéer, finns numera som karbamid i tuggummi, tandkräm och hudsalvor. Det kan låta avskräckande, men naturligtvis är dagens framställning en helt annan är de råsubstanser som förekom i äldre tid. Alternativmedicinen, med många idag använda mediciner, fanns redan representerade i farmakopéer på 1600-talet.
Traditionen med apotekets senap och olika kryddor, vilket kan kännas avlägset för en nutida besökare, visar på en historisk koppling då vissa apotek också sålde både vin och varor.

Efter att åsett apotek och vårdcentral vandrar paret Kvarngatan fram till rondellen vid Storgatan där gästgiveriet ännu ligger. De får vänta in en lång rännil av bilar innan du kommer över gatan. En taxibil tutar på de två männen i sina maskeradliknande utstyrslar och Söderberg drar in professorn från gatan. Föga kunde Linné ana att gästgiveriets forna skjutstillhörighet, ja, häst och vagn i allmänhet, idag avlöst av tutande taxibilar. Som en del i en historisk kontext går det i vårt moderna samhälle att finna många motsvarigheter till vår äldre historia. En förbättring är att all gödsel på gator och torg numera är borta, men istället har vi fått hälsofarliga avgaser. 1700-talets vägnät är kanske det som mest visar upp en förändring sedan besöket 1749. På det som vid mitten av 1700-talet var ortens utmarker, återfinns idag ett vägnät som med några större dragningar förgrenar sig ut i en mängd gator, anlagda i typisk rutnätsform under främst 1900-talet.
De raka vägarna med sina rondeller ger upphov till nya noteringar i resprotokollet.
 
Kävlinge hade vid mitten av 1700-talet endast ett par hundra invånare. Kommunen har idag vuxit till nästan 30 000 inbyggare. Det är inte svårt att inse mängden av nybebyggelse och nya farleder när statistiken blir så påtaglig. Expansionen kom som tidigare beskrivits med järnvägen och under tidigt 1900-tal hade orten cirka 1700 invånare. Fortfarande en för nutiden blygsam summa invånare, men när orter som Kävlinge växte samman med omgivande bebyggelse till kommuner, så kom befolkningstillökningen snabbt.
En flygbild över Kävlinges utbredda bebyggelse, industriutveckling, järnvägsspår och nya vägnät, hade säker chockat Linné. Ännu skall han på vägen till Barsebäck uppleva Center syd i Löddeköpinge, en sentida köping med en äldre handelstradition från vikingatid och med en motorväg utanför som svar på kommunikationens krav.  En vikingatida handelsplats som befäst sin position även i modern tid!
Trots Linnés framförda tankar om jordbruksutveckling, bättre läkarvård, utvecklad kommunikation och mycket annat, blev utvecklingen till långt mer än vad arkiatern någonsin kunnat drömma om. Inte bara kyrkbyarna var betydelselösa till sitt omfång. Även städerna var obegripligt små till invånarantal och många hade inte mer än några tusen invånare, ibland ännu färre. Att ta den nuvarande metropolen Malmö som exempel ger en god fingervisning om utvecklingen. År 1750 hade staden cirka 2000 invånare, år 1800 hade det vuxit till 4000, medan 1850 kunde uppvisa 6000 inbyggare. Sedan kom ökningen fort, men då hade också järnvägen etablerat sig. Det som bidrog till befolkningsstegringen hade flera orsaker.
I Sverige, och Skåne, hade människans villkor förbättrats och bättre mediciner, färre nödår med dåliga skördar och ett rike befriat från krig, hade bildat en gemensam grogrund för en kraftig befolkningsökning. Sverige hade vid 1700-talets mitt cirka 1 800 000 invånare, Finland inberäknat. Skånes totala folkmängd var mindre än 200 000 människor. Någon bebyggelse mellan kyrkbyar, städer och gods fanns egentligen inte vid tiden för Linnés besök.
Under senare delen av 1800-talet sker en snabb utveckling när det agrara landskapet delvis ersätts av det industriella. Järnvägen får ses som en språngbräda för nyetablerad industri och ständigt ny räls gav nya transportmöjligheter. Vid sekelskiftet 1900 hade tidigare nämnda Malmö vuxit till hela 10 000 invånare och hundra år senare skriver vi nära 300 000 bosatta människor i Malmö. Då har man under 1900-talet också bildat kommuner, där de äldre självständiga kyrkbyarna nu uppgick i större orter. Det är onekligen en utvecklig som svindlar i jämförelse med det landskap, de kyrkbyar och städer som uppenbarade sig för Linné.
 
Gästgivaregården nere vid Kävlingeån är i sina äldsta delar daterad till 1600-talet. De dansk-svenska krigen skövlade många orter och även gästgiveriet i Kävlinge blev nedbränt. Dessa för kommunikationen viktiga nav, låg ofta strategiskt placerade där flera vägar korsade varandra. Genom seklerna skrevs många olika gästgiveriförordningar och med en nära 800-årig, obruten tradition, avskaffade 1933 gästgiveriernas koppling till staten. På två mils avstånd anlades de och underhållet skedde genom häradets bönder. Gästgivaren hade vissa förmåner och hade ensamrätt på spritförsäljning och under krigsåren slapp han så kallad bonderotering, utskrivning av bönder till krigstjänst. Bönderna behövdes för att tillgodose skjutsningen vid gästgiveriet och för allmänt underhåll på gård och stallar men de skulle också ta hand om egen gård och jord.
Det forna gästgiveriet, numera privatbostad, utgör idag en samlad enhet med byggnader av olika ålder. I mitten stod ett vårdträd som inte fick huggas ner. Vättar och troll bodde i trädet istället för på gästgiveriet och enligt gammal folktro skulle man hålla sig väl med dem för att undgå olycka. Trädet på dagens gårdsplan är av senare datum men har föregåtts av flera äldre. Stenläggningen, stenoren, är välbevarad på innergården och det finns markeringar i stenen för var vagnarna i äldre tid skulle stå.
Utanför gästgivaregården finns en bilparkering som visar på en ny tid av "vagnar" med sin vita markering i asfalten. Krögare under Linnés besök var Frans Thuldahl, men det finns som sagt inga uppgifter om något egentligt stopp på gästgiveriet. När Linné och Söderberg vandrar runt känner de bara igen konturerna av gästgivaregården och den gamla infarten finns bara bevarad som en öppning i trädgården ned mot ån. Med glädje kan Linné konstatera att de ännu odlas humle vid gästgiveriet. Enligt 1734-års lag, Svea Rikes lag, skulle det odlas 200 humlestänger vid varje gård, gästgiverier inberäknat. Humle användes som bittermedel i öl, men var även en medicinalväxt mot bland annat huvudvärk. Frågan man måste ställa sig är om humlet också botade pinan av allt för många bitterljuva öl kvällen innan?
   
Gästgiveriernas centrala placering gjorde att man också knöt post- och tingsverksamhet till gården. Ibland fanns det också arrest i källaren på gästgiveriet. Allt var under ett och samma tak, ända fram till 1800-talet när olika verksamheter fick egna lokaler. Dagens tingsplats har gått från kultiska platser vid dösar och skeppssättningar över till gästgiverierna och vidare till samlad judiciell verksamhet i centralorter. Posten fick egna lokaler, fanns en tid också i järnvägsstationen och har i sen tid flyttats ut till matbutiker och bensinstationer. En utveckling som säkert även den förundrar vår återbesökande resenär.
 
Ansvar för vägunderhåll, milstenar och broar föll också på häradet. Det skulle dröja till Gustav lll:s tid innan hans alla instiftade akademier och styrelser övertog det ansvaret och konstfärdiga ritningar lämnade hans instiftade verk och ämbeten. Vägunderhållet fick först 1841 sin statliga organisation och förstadiet till dagens vägverk bildades och bönderna slapp en månghundraårig underhållsplikt. Vägarna var inte många i äldre tid och samtliga gick genom kyrkbyar, förbi slott och större gårdar samt till och från städerna. Det var närmast hålvägar, där namnet antyder att vägnätet skar ner i terrängen och många gånger var de dåligt underhållna. Man anlade vägarna topografiskt på höjder för att i görligaste mån undvika sanka partier med mycket underhåll av grus och risbäddar. Under vintermånaderna användes även sjöar som vägar, de var raka och kunde faras med släde. Makadam, asfalt och kurvfattiga vägar är en lov för nutida resenärer där bekvämlighet blivit till ett honnörsord. Men, Linné färdades inte i över hundra kilometer i timman, utan hästen lunkade makligt fram i cirka7 kilometershastighet. Havrehästen har avlösts av järnhästen som sedan blev till hästkrafter under en motorhuv. Allt i en svindlande fart som vi sannolikt inte sett slutet på ännu.
 
Kartor var ända in på 1700-talet förbjudna och användes endast av militärer. Först 1743 trycks en Vägvisare av Georg Biurman med en tillhörande karta. Den visade vägnätet i riket men även var gästgiverierna var placerade. Sådana initiarier fanns redan ute i Europa och kom nu också till Sverige.  Vägvisaren trycktes sedan om i ett antal olika upplagor och har sedan avlösts av detaljerade turistkartor för resanden och turister. Linné hade säkert ansett det förnämligt att ha tillgång till GPS när han tog sig runt i Skåne, men vid den tiden var det Biurmans karta som gällde. Linné hade även en annan karta med sig under resan och den finns tryckt i hans Skånska resa.  Upphovsmannen var överlantmätare Jacob Faggot och det är samma man som stod bakom Storskiftet 1757. Faggot är med andra ord mannen som genomdriver de tankar om jordbruksförbättringar som Linné framför under sitt besök i Skåne. Kopplingen dem båda emellan blir än mer tydlig när man finner Faggot som invald i den Kungliga vetenskapsakademi som Linné 1739 varit med om att instifta. Många tryckta handlingar kom att under den första tiden röra just förbättringar inom jordbruket. Det var för Skåne extra viktigt eftersom den skånska myllan sysselsatte över 90 procent av invånarna och skulle så göra ända in i industrialismen.

 När vår nutida Linné angör Kävlinge från järnvägsstationen är det av naturliga skäl "fel" ända av orten. Några vägar eller gator fanns heller inte vid detta område. Linné anlände 1749 till Kävlinge från Lund över Svenstorps slott. Någon beskrivning av gästgiveriet efterlämnade han som sagt inte, bara en avståndsanvisning från Lund. Han skriver endast "Kävlinge, kvart 6 ifrån Lund".  Ända fram till 1878 var en äldre svensk mil10 688 meter , därefter det nutida måttet på tio kilometer. Avståndet enligt den äldre avståndsmätningen ger noga räknat16 032 kilometermellan de två orterna.
Några milstolpar av äldre ålder finns fortfarande kvar längs det gamla vägnätet i kommunen. Milstolpar, av sten, trä eller metall markerade resvägen och avståndet mellan gästgiverierna. Krav på milstolpar kom under drottning Kristinas tid och enligt 1649-års förordning.
Fram till länssammanslagningen 1997 var Skåne uppdelat i Malmöhus- och Kristianstad län. Milstolparna hade olika utförande länsvis och på de större milstolparna fanns det inhugget avstånd, årtal och initialer över vem som var kund vid tillfället samt även tjänstgörande landshövding. Dagens avståndsskyltar har i viss mening samma budskap och är en förlängning av en äldre tids milstolpar. Historien bygger alltid på en kontext och äldre tillämpningar återfinns ofta i modern tappning. Linné får finna sig i ett nytt modern vägnät där många av den äldre tidens milstenar idag finns längs oanvända vägavsnitt. Men i häradet finns åtskilliga kvar för den som har tid att leta och de är också skyddade som fornminne av Länsstyrelsen.
 
Helt nära gästgiveriet finns idag en modern betongbro över ån. År 1749 var den av trä och vådlig att fara över. Underhållet kunde ibland bli eftersatt av häradets bönder, som skulle ensas om reparationerna då ett vattendrag ofta var gräns mellan två härader. 1752, tre år efter Linnés resa, kom en förordning om att bygga broar av mer beständiga material som sten. Överfarten över ån 1749 låg alldeles öster om den nuvarande bron och dess placering kan ännu skådas i terrängen. Vägen gick sedan vidare in mot gästgiveriet och även den kan skönjas. Linné betraktar den gamla infartsvägen till gästgiveriet och Söderberg nickar instämmande när de båda minns hur de en gång reste. Nymodigheterna har redan gett Söderberg skrivkramp och mer skall komma. Den stora byggnaden väster om landsvägen ligger inbäddad i en trädlund och är okänd för paret. Det socker som under 1700.talet ansågs som lyxvara skulle under det kommande århundradet bli allmänt och skänka Skåne en välbehövlig inkomst.