Kävlinge och ett återbesök några sekel senare

  
På väggen vid tågets dörrar finns ett stiliserat porträtt av Magnus Stenbock, den stridbare mannen som slutligen gav Skåne till svenskarna efter en stormig slutstrid i Helsingborg 1710. Åren sedan Roskildefreden 1658 hade inneburit flera försök att under karl XII:s krigande i Europa återta den tidigare danska provinsen, men efter 1710 var det slut på skärmytslingarna. Skåne var nu definitivt svenskt. Vår resenär är väl bekant med historien och beskådar den militär som bidrog till att den för det svenska riket nyvunna, södra provinsen Skåne, blev viktig att inventera. Uppdraget att utföra denna viktiga ekonomiska genomlysning gick till just de två männen i mittgången. Han blickar förtjänstfull upp på det stiliserade porträttet av militären och generalguvernören och ler för sig själv. Det ena ger det andra och i en historisk kontext knyts allt samman. Några decennier efter att krutröken lämnat krigsskådeplatsen skulle den enväldiga kungen avlösas av frihetstiden och blicken riktas mot inhemsk odling och industri. Riket skulle sakta återhämta sig från krig, missväxt, pest och sviktande befolkningsmängd och den dränerade stadskassan skulle åter fyllas på med guldmynt. Det är i denna utilistiska anda som naturvetenskapsmannen, arkiatern och den blivande riddaren Carl von Linné en dag i maj 1749 färdas över Skånegränsen för att förrätta sitt nationalekonomiska uppdrag. (I denna skildring används namnet Linné, men för den nogräknade så bar han namnet Linnaeus ända fram till adlandet 1757).
 
Kalk, krita, alunskiffer, jordbruksförfarande, apoteksmediciner, flora, byggnadsskick och skåningarnas hälsa är några i mängden av noteringar som fyller den digra reserapporten. Det skulle bli långt mer än så och mycket av det värderas långt senare. Boken skall efter tryckning 1751 på vännen Lars Salvius boktryckeri i Stockholm, tjäna som underlag för landshövdingarna i Kristianstad och Malmöhus län och skickas vidare till godsherrar, rådmän, präster och andra betydande personer som sedan kan föra idéerna vidare ut till allmänheten. För att erhålla snabb avsättning för gynnsamma idéer krävs informatörer i landskapet som kan vidarebefordra de nya rönen till alla de som saknar läs- och skrivkunskap, något vanligt vid denna tid. Folkskolan skulle låta vänta på sig till 1842. Vem var bättre skickad för detta uppdrag än ortens präst? Han alternerade den Lutherska läran med påbud om bättre odlingsförsök eller råd för insamling av nya verksamma medicinalväxter. En välmående församling blev också till lite extra tionde för prästen. Som en viktig informationskanal förde prästen ut alla de nya rönen ut till församlingen. Linné observerar och prästen exekverar! De naturkunniga prästerna är också viktiga naturguider och rapportörer för Linnés uppdrag under hans resa.
 
När han återkommer till Skåne och Kävlinge 260 år senare är det ett helt nytt landskap som uppenbarar sig. Fysikern Olof Söderberg har ännu en gång fått i uppdrag att som sekreterare föra pennan. När Pågatåget rullar in på stationen strålar den nya tidens modernitet mot de båda och Söderberg vet att även denna gång kommer det inte att sparas bläck för att tillgodose sin vetgirige uppdragsgivares skarpa ögon. Men han är också väl medveten om hur nöjd Linné var med hans förra insats, något professorn varmt framförde i brev till sina vänner efter resan. Uppdraget som sekreterare till den berömde Linné var säkert en biljett till en förmodad universitetstjänst och Söderberg erhöll slutligen också en professur vid universitetet i tyska Halle. Linnés ord vägde vid tiden tungt och en rekommendation från en av tidens största vetenskapliga stjärnor ännu tyngre. Söderberg kom dessvärre aldrig att tillträda tjänsten då ett skeppsbrott vid danska Möen 1758 bragte honom om livet. Ny får han istället chansen att "återuppstå" och än en gång ikläda sig rollen av protokollförare vid sidan om Linné. Det vore därmed inte fel att omnämna honom som "ständig sekreterare"!
Någon hästburen vagn väntar inte på det celebra sällskapet, så paret tar sig till fots genom järnvägskulverten och upp vid den öppna platsen framför stationen. Förra gången kom man till Skåne i egen vagn som av Linné inhandlats för uppdraget och på landsvägen från Lund över Svenstorps slott. Linné har besökt många gruvor under sina olika landskapsinventeringar och den kulverten påminner honom om vådliga besök i underjorden. De båda männen konstaterar imponerat att Kävlinge är en säker ort även under jord,
 
Den långa tidsrymden mellan besöken har avsatt sina spår och utvecklingen får sannerligen Linné att sprudla av kommentarer. Söderberg antecknar så mycket han hinner och minns de långa kvällarna med arken under förra besöket då dagens samlade skörd av för riket viktig information skulle förevigas. Han längtar till kvällens slottsvistelse på Barsebäck där han kan breda ut arken och sätta samman alla intryck som snabbt hopar sig när Linné, full av espri, pekar och gestikulerar till allt han ser. Att låta gåspennan glida över arken i Kävlinge järnvägstunnel är ingen optimal skrivmiljö för vare sig Söderberg eller ens en nutida skribent.
Ånglok, Pågatåg och X-2000 är helt nya begrepp och utgör en okänd värld för våra besökare. För nu levande människor utgör ånglok vid 1800-talets mitt en för länge sedan svunnen tid. Då är vi mer än hundra år längre fram än när Linné gästade Skåne. Det kan vara värt att belysa tidsperspektivet för att verkligen förstå tidsrymden av två och ett halvt sekel. 
Utvecklingen har sedan mitten av 1700-talet uttryckligen gått på räls och den spårbundna trafiken tog också människan in i en ny begreppsvärld. Hastighet var inget som kunde upplevas under 1700-talet, åtminstone inte mer än med en skenande häst. Med järnvägen försköts både tid och rum och det ställde krav på en helt ny människa med horisonter bortom sockengränsen. Resten var en tänkt imaginär värld som sällan hade upplevts personligen. Resonemanget gäller naturligtvis bara de bönder som var fasta vid sin ort, gård och sitt jordbruk och där enda resan gick till en närbelägen marknadsplats. 
Då bönderna ända in på 1800-talet utgjorde 90 procent av Skånes befolkning, är beskrivningen relevant. Linné själv, vetenskapsman med obligatorisk bildningsresa, Grand Tour på schemat, hade besökt Holland och andra länders modeuniversitet, men hade även berest stora delar av Sverige. Skåne blev hans sista landskap att besöka och även den sista längre resan över huvud taget. Linnés horisonter var av olika resor vidgat och sträcktes ytterligare ut genom ständigt resande lärjungar. Han kallade dem "apostlar" men de var långt fler än de bibliskt tolv.
 
När den berömde Linné gästade Kävlinge var han för merparten helt okänd och säkert ett närmast exotiskt inslag i tillvaron. Idag annonseras en känd persons närvaro lång tid innan ankomst. På den punkten har informationssamhället utvecklats till något som ingen kunde ana på 1700-talet, inte heller på 1800-talet och knappt ens i vår egen tid om vi bara går några decennier tillbaka. Sådana reflexioner gör det lättare att förstå vilka oceaner av utveckling som förflutit sedan sommaren 1749. Vi tror gärna att Linné togs emot med pompa och ståt under sin resa, blomstersmyckade portaler till hans ära och hyllningstal i varenda by. Det är naturligtvis en nutida romantisk färgning av historien. Endast en handfull högreståndsmänniskor var införstådda med hans besök och då hans resa till viss del sker genom omdisponeringar, är det fullt förståeligt att hans närvaro endast i ett fåtal fall var annonserad. Linnés bevarade brev ger dock besked om några av dessa utarbetade kontakter. Utan Internet och mobiltelefon tog det tid att förmedla sig med omvärlden. 
 
När Linné och Söderberg vandrar ut på stationsplan är det bebyggd utmark de vandrar på. Som ett "andra" centrum kom Kävlinge att järnvägsmässigt bebyggas öster om kyrkbyn på mark som vid mitten av 1700-talet var jordbruksmark, utmark och allmänningar för byns samfällda djurhållning. Järnvägsutvecklingen i riket kräver några inledande ord. Järnvägen kom till Sverige 1856 och efter stambanan kom privatbanorna och fyllde på den allt mer tilltagande spårutvecklingen. Med järnvägen kom industrierna och likt en utvecklingens symbios byggdes större stationshus och vidgades spårområdet i takt med ortens tilltänkta expansion. Men med etablering av allt fler järnvägslinjer kom de istället för att komplettera varandra, många gånger konkurrera ut varandra. Tiden har verkligen kommit, gått och i viss mån återkommit sedan sommaren 1749. Nu nedlagda järnvägslinjer väntar på eventuell återfödelse, allt i ekologins och den kollektiva pendlingens tecken. Men om en gång expansiva orter idag blivit till spårlösa sov- och pendlarplatser, har Kävlinge kvar sin järnvägsförbindelse. Stationshuset har fått annan funktion än den ursprungliga, men ändå bestått och har därigenom undgått att bli ett ödehus när man istället valt att bygga moderna väntkurar vid spåren.

Kävlinge fick sin järnväg 1866 och sitt ståtliga stationshus 1886 med Fredrik Arv:son Posse som arkitekt. Stationen har liknande utförande och disposition som näraliggande Teckomatorp. Skillnaden är att Teckomatorps station fått ett mer tilltaget torg för att framhäva själva stationen. Det var viktigt att den nya tidens prominenta byggnad fick ordentligt utrymme för att stråla i sin glans. Under Linnés besök i Skåne var kyrkan ortens naturligt centrala byggnad. Greve Posse är en av våra verkliga järnvägsförespråkare och bodde privat på slottet Örenäs, norr om Landskrona. Han vistades gärna också på slottet Charlottenlund vid Ystad när han engagerades i just järnvägslinjen Malmö — Ystad. Benämningen "grevebanan" kan för övrigt även gälla andra järnvägslinjer då adeln var viktiga påskyndare till järnvägen och kunde använda den transportmässigt för olika ändamål. Familjen Hamilton på närbelägna Barsebäck kom på samma sätt att aktivt inverka på järnvägslinjerna i området. 
Vid mitten av 1700-talet var som tidigare sagts platsen vid järnvägsstationen utmark till de gårdar som grupperade sig kring kyrkan.  De samfällda markerna runt gårdarna användes för odling och till bete för djuren. Marken indelades i inägor och utmark, med åkrarna i det förra och betesmarken längre ut. Det var dessa yttre marker som sedan kom att användas för nyodling. Ortens olika göromål planerades genom byrådet och en vald ålderman var ordföranden. Beslut togs kollektivt och på ett demokratiskt sätt fördelades sysslorna. Den som hade sämre mark på ett ställe kompenserades med bättre på ett annat. De fattiga, inhysehjon, backstugusittare och andra, fick del genom tillfällighetsarbete eller genom byns kollektiva fattigvård. Fattigstocken som fanns i kyrkan var ytterligare en insamling i det som långt senare blev till äldreboende och pension. Det kollektiva samarbetet förändrades successivt när gårdarna flyttades ut under främst 1800-talet. Precis som Linné förordat i bland annat i sin Skåneresa, kom många kyrkbyar att genomgå skiften och en del av gårdarna återuppfördes utanför byn ursprungliga centrum i syfte att få sammanhängande ägodel. Det ineffektiva jordbruket, med tidigare utspridda tegar, brukade genom åldermannen och byalagets samfällda beslut, manade inte till den agrara utveckling som stod framtiden till. Den magra jorden krävde ibland träda på upp till tio år, på sandiga jordar kunde krävas 30 år av återhämtning innan den kunde bära grödor igen. Bovete var vanligt förekommande på sådana jordar innan potatis på 1800-talet avlöste bovetet som en gröda som trivs i sandig jord. 
 
När Linné idag blickar ut över landskapet ser han enorma odlingsfält. Detta intryck bär han med sig från bland annat det nyligen besökta Svenstorp, ett av Sveriges idag största sammanhängande jordbruk. Det är sannerligen en förändring från 1700-talets tegar, ibland bara fem meter breda och mer än en kilometer långa.  För att råda bot mot stagnationen i befolkningsutvecklingen krävdes näringsrik jord, vidlyftiga skördar och minimering av all form av hinder för sådan utveckling. Så skulle det verkligen också bli och föregångsmännen stod till vetenskapsmän, framsynta godsägare och lantmätare som skrev om både kartan och Skåne. I raden av jordbruksinnovatörer kan nämnas Rutger Macklean på Svaneholm slott som på sina ägor införde enskiftet redan 1785, något som bildade grogrund för det statligt inrättade enskiftet 1803. Även Gustaf David Hamilton på närbelägna Barsebäck var en föregångsman efter att han 1743 tagit över slottet. Det var denna man som 1749 tog emot sällskapet efter besöket i Kävlinge. Tanken om insatser för jordbruket hade redan väckt vid tiden för Linnés resa och överlantmätaren Jacob Faggot, tillika vän till Linné, införde det mildare storskiftet redan 1757. Då flyttade man inte ut gårdarna utan samlade istället marken så att tegarna intill varandra inte längre tillhörde olika bönder i byn. Efter enskiftet kom laga skiftet 1827 när stora delar av riket följde efter i utvecklingen. Skiftesreformerna är en av de riktigt stora förändringarna av landskapet sedan Linnés tid. Järnvägen blev den andra och sedan har befolkningsökning, nybebyggelse, nya vägar och all annan utveckling bidragit till det samhälle vi har idag. Det är alltså med stor häpnad Linné återser ett Skåne han så föga känner igen. Vad Linné ser vid sitt återbesök är framför allt bebyggelse, bebyggelse och åter bebyggelse. Från marknivå är även ortens medeltida kyrka skymd. Linné valde gärna att 1749 kommentera det öppna landskapet genom att räkna kyrktorn. Från stationsområdet kan han inte räkna till varken ett kyrktorn, heller inte efterföljarens spetsiga spira från sent 1800-tal är synlig från markplan. Allt är skymt av en byggnadsbarriär. Men han ser inte heller en enda av de äldre fyrlängade gårdar som var så vanliga i Skåne vid denna tid. Möjligtvis känner han närvaro av 1700-talet när han återser det forna gästgiveriet, onekligen med bevarad känsla av en äldre tid. Skånegårdar av genuin utformning får man idag närmast söka på museala platser som sköts av hembygdsföreningar. Industrialismens snabba inträde krävde en modernisering av landskapet och bevarandet av det gamla ansågs snarast som ett utslag av bakåtsträvande. Herrar som Arthur Hazelius (Skansen) och Georg Karlin (Kulturen) var föregångsmän i bevarandet av en äldre tid och Hembygdsföreningarna hängde på.
 
Den medeltida kyrkan i Kävlinge står kvar, men omgivningarna bär en modern tidsprägel. Men det hindrar inte våra hänryckta besökare från att med vidöppna ögon vandra ut i orten. Vad finner han som bär arvet av hans resa 1749 och hur mycket lyssnade landhövdingarna på hans bifall om ett bärande och självständigt Skåne? Finns fragmenten av en svunnen tid att hitta i Kävlinge. Några av dessa frågor skall behandlas i följande avsnitt.